Mina två senaste veckor har vart röriga och stressiga. Jag har haft miljoner saker att göra.

 

Jag har haft en vän från England här i Stockholm. Som tydligen åkte upp för att träffa mig. Jag trodde att han hade fler vänner här, men tydligen hade jag fel. Det var bara jag och en till.
Så de senaste veckorna har vart full proppade.

 

Allt började i måndags den 29/8. TP ringde och sa att jag fått jobbet hos dem. Självklart blev jag överlycklig! Men detta innebar också att jag gjorde min sista vecka på Kronoberg. Eller ja, vi får se, de bad mig behålla nycklarna ifall det skulle bli kris någon gång.
Jag lämnade dem mitt i allt, och visst, det är inte mitt problem men jag känner mig fortfarande dum som gjorde det.

 

Min vän från England kom som sagt hit och jag har vart tvungen att försöka underhålla honom efter jobbet (jobbade 08.45-17.15 varje dag). Han ville dricka varje dag i princip och hitta på diverse sakerna. Själv var jag helt slut men försökte ändå.

 

Min farmor fyllde år och då var det släkt middag, då man alltid måste dra på fakemasken och låtsas att man är 1000 gånger bättre än vad man egentligen är. Om man inte gör det så känns det som om de ser ned på en, inte bara på mig utan familjen också. Denna gång hade jag ju som tur TP att prata om.

 

Så första veckan såg ut såhär: Jobba, min vän från England, Robin, jobba, familjemiddag, jobba, min vän från England, jobba, min vän från England, jobba, min vän från England, personalfest, jobba, krogen, middagsbjudning, hälsa på farmor och farfar, Calle.
Allt har vart proppat!

 

Till råga på allt så när man väl var hemma hos Calle på söndagen, så släpper han bomben: "Bara så du vet är jag inte den här seriösa killen utan jag vill bara ligga. Självklart kan vi bara vara vänner med då är det inget mer hålla handen och pussas".
Bam! Fail, hade jag misslyckats med det Sandra och Niklas försökt med? Nu i efterhand vet jag att det inte var mitt fel.
Jag kommer hem på kvällen, hinner precis berätta för min mor om vad som hänt när pappa ringer och säger att hon måste till SÖS för att Adam blivit misshandlad.

 

Så! Jag kände mig dum för att lämnat Kronoberg bara sådär. Jag var orolig över hur det skulle gå på TP, om jag skulle passa in, om jag skulle få nya vänner osv. Calle släppte bomben, Adam blev misshandlad. Jag var tvungen att underhålla min vän från England. OCH jag hade knappt tid för Sara eller någon annan. Jag var knappt hemma och träffade nästan inte min familj.

Denna veckan har vart minst lika jobbig. Jag har vart på utbildning på TP, försökt få in allt som ska in i skallen. Jag har lyckats få vänner där som tur är och jag passar väl nästan in.

 

Jag har försökt att underhålla min vän från England så gott det går samtidigt som jag försökt att trycka in andra vänner i schemat.

 

Mina föräldrar och släkt har stressat mig angående min födelsedag, hur ska vi göra? Vilken tid? Vad ska bjudas på? Varför får vi inte komma på fredag? Vart är önskelistan? Osv, osv, osv....
Det vart så stressigt att jag glömde bjuda Amelie... Känner mig jävligt dum!
Jag kan bara säga: Tack mamma och pappa för att ni fixade till släktkalaset! Det hade inte gått utan er.

 

Så! För att sammanfatta den här veckan: Jag har pluggat som ett CP, för att klara av det nya jobbet. Jag har försökt att skaffa nya vänner, samtidigt som jag försökt att träffa mina gamla vänner. Jag har försökt att fira min födelsedag på olika sätt. Tack Sara för hjälpen i fredags! Och jag har försökt att underhålla min vän från England! Jag har knappt hunnit vara hemma något den här veckan heller och så fot min mamma och min pappa sett mig så har de sagt åt mig att gå och sova för att jag ser ut som ett lik.

Min vän från England åkte till Borås idag så det känns som om nästa vecka kommer att bli bättre! Känns inte som om jag kommer att ha samma press på att vara aktiv. Jag hoppas det i alla fall, ska sätta mig ned imorgon efter jobbet eller på lunchen och försöka planera.

 

Och btw, jag såg nyss ett avsnitt utav GG och Chuck har så jävla rätt!
Vi är inte 14 längre, vi kan inte starta bråk över småsaker och sedan tro att vi kommer att bli vänner efter några timmar. Vi är vuxna nu, vi måste göra det vi ska och respektera att våra vänner går igenom samma sak. Man har inte alltid tid för varandra.  
Vi kan inte hålla på som förr, vi är vuxna nu.

 

Förlåt att det blev ett så jävla långt inlägg. Men jag behövde skriva av mig.

 

 

Bye Bye
Hanna