Tänkte forts på Hannas spår där..

Jag har fått ta så sjukt mkt ansvar på jobbet så igår brast de bara. Vissa saker skulle varit gjorda när jag kom hit men folk har bara struntat i de så jag fick åka och skämas. Jag kände att jag var otrevlig och dryg när jag kom tillbaka men fortf rutiner är rutiner och har man jobbat här i 2år utan att kunna dom är de ngt som inte stämmer.

Personal saknas, pass behöver täckas och förra vecka gjorde jag nästan 60h på bara 4dagar. De är alltid sara som ska ställa upp men inte kräver ngt tillbaka vilket jag tröttna på igår och slängde iväg ett mail till min chef.

Vi är inte barn längre, vi är vuxna nu. Vi ska klara oss själva och orka me så mkt mer. Vi ska klara av att jobba samtidigt som vi är sociala och gör allt som vi alltid gjort. Vi ska orkar träffa kompisar och ha ett förhållande även om man jobbar nätter,dagar och kvällar.

Allt handlar om att prioritera, vilket man lär sig med tiden. Man lär sig vilka som är värda att prioritera och vilka som sållas bort med tiden.

Vi lär oss av våra misstag och släpper inte in nya människor lika lätt som vi en gång gjort, hur jävla många vänner har man inte haft som man i dag undrar varför man ens la energi på? Hellre få bra vänner än många dåliga.

Nu kallar jobbet igen och när jag slutar vid 10 blir de vetrinären sen hem och försöka ta hand om min stackars lägenhet som fått hamna i skymmundan när de varit så här mkt i huvudet. De är ngt som spökar och tar upp mina tankar hela tiden, allt blir bättre när de gått en tid och vi kan vara som vanligt.

Anyway, Älskar min Hannsi som kämpar på.

//Sara